Solo har nu hunnit bli ett år, i mars. Han har lärt sig mycket under det första året. Han blev rumsren snabbt (som alla faraoner), han gick på kurs och lärde sig gå fot (även om han inte alltid visar att han kan det!) och han har lärt sig att gå upp i soffan och lägga sig när han blir uppjagad och skäller på hundar som passerar utanför fönstret, med mera, med mera! Listan kan göras mycket lång, faktiskt (!), på vad han har lärt sig under sitt första år! MEN! Han har fortfarande svårt att ge f-n i mina kuddar. Han vill inte vänslas med dem, han vill inte busa med dem, han vill ÄTA upp dem! Jag vet inte hur många jag har fått göra mig av med för att de inte har gått att "rädda". De med fågeldun i har jag definitivt inte försökt sy ihop.
Vilken syn det var den gången när jag kom hem och trodde att han deltagit i slaget om hönsgården (i mitt sovrum) - hela hunden var täckt med dun och fjädrar och golvet likaså!
Imorse lyckades jag precis hindra honom från att sätta igång igen med en kudde som jag lagat för tredje gången. Jag har vid detta laget övat upp en "Solo-är-på-gång-att-äta-upp-kudde-hörsel! Denna hörsel är urskarp, kan jag säga. Jag imponeras av mig själv! Gissa om det var kul att fånga honom med nosen inborrad i kuddden och säga "AHA!" och sen "FY!" Då var jag riktigt nöjd. Bilden är bevis för hans kudd-entusiasm och mitt idoga reparationsarbete! Mammas gamla symaskin är en pärla! :-)
2 kommentarer:
Ja dom är duktiga dom små liven! :) Inez har idag tuggat min mobil i småbitar!!! Kram Sofie
Ha, ha, ja jag läste det! :) Jag har också fått en mobil söndertuggad en gång. Men nu kommer jag inte ihåg vem det var, troligen inte Lusse, kanske Mellon. Man tror inte det är sant när det sker! Och varför något hårt och osmakligt som en mobil!?
Skicka en kommentar