I lördags morse fick du somna in...
Du fick akut magomvridning. Din tok, varför fick du det? Anlag sa veterinären, för vi hade inte motionerat dig och gett dig en massa mat och vatten. Under alla dina år var detta något jag fruktade. Jag tänkte alltid på att inte ge mat och för mycket vatten i anslutning till fysisk ansträngning för dig.
Av hela mitt hjärta önskar jag att du åtminstone kunde få denna sista sommar. Du älskade sommaren och solen och att ligga på gräsmattan bland maskrosorna. Jag vet var din favoritplats är och där ska du också få vila sen, med en stenplatta och en stor blomkruka som markerar var du finns. Där kommer jag att sitta och önska att vi kunde njuta av solen tillsammans.
Mellon, du var min första hund och vi fick 11 fantastiska år tillsammans med en massa härliga upplevelser och vi var med om många förändringar under livets gång.
Jag har lärt mig massor tillsammans med dig och jag har också lärt mig att uppskatta en glad och livlig hund, som du var. Du var alltid så lycklig och bekymmersfri. Om jag hade bekymmer och var ledsen eller stressad kom du alltid och ställde dig i vägen, liksom för att hejda mig och få mig på andra tankar.
Din plats i soffan gapar tom... Din självklarhet i vår familj blir så tydlig nu. Du fanns alltid där, mitt i händelsernas centrum. Var det någon som skulle få något, klappar, mat eller godis så kom du alltid och skulle konkurrera. Vi kallade dig Mellon Mitt i Mellan, för det var du!
Tårarna har börjat sina nu och den stora tomheten i min kropp har infunnit sig. Men nu kan jag prata om dig och titta på bilder på dig. Många bilder kommer att publiceras på dig, min fina vän. Spring nu fritt och ledigt med alla de andra hundänglarna och vaka över mig. Jag omfamnar dig på kvällen när jag ska sova och känner hur du finns där. Lampan får lysa... <3 p="">
