Bus i snö

Oj, vad dålig jag är på att blogga nuförtiden! Nu tar jag mitt bloggansvar och lägger ut en bild från nyårsafton på dagen. Tur att killarna hann ha lite kul på fotbollsplanen den dagen...

Annars så går vi rätt ofta till fotbollsplanen nu. Det är ju inga barn där och spelar fotboll den här tiden på året! Det finns inte bättre yta för tre vinthundar att släppa loss på! Inga hinder. Inga gropar eller träd som de kan springa in i. Olyckor med vinthundar som springer in i saker är rätt vanliga. Vår gamla whippet-kompis Mumbo sprang in i ett gammalt staket och bröt nacken för några år sen. Det var hur hemskt som helst, att få höra. Tack och lov var jag inte med när det hände. Jag tänker alltid på var jag släpper mina tre fartdårar. Jag vill inte riskera att det händer olyckor. Solos kullsyster Inez har precis skadat sig efter fartfylld lek i trädgården. Som tur är kommer hon att bli pigg och hel igen efter god veterinärvård.

Vilken tur att vi ändå har lite vinter, vädermässigt! Det blir så mycket trevligare så. Hundarna kommer in utan att vara helt grisiga av slask och gegga och det blir så mycket ljusare på tidiga och sena hundpromenader. Häromkvällen kunde vi gå mitt i skogen och ändå se stigen framför oss på grund av det nya snöfallet. Det var härligt. Men det finns en baksida med vinterväder!!! Halkan. Jag var ute med Solo ensam igår morse och han hade flexi-koppel. Jag var lite ouppmärksam på vad han gjorde nere i slänten och plötsligt röck han till, mest troligt efter en fågel, ekorre eller katt. Jag hann inte se. Jag hann inte ens fatta att jag ramlade. Plötsligt låg jag bara där. Som tur var ramlade jag på sidan. Jag är idag helt öm i höger arm, höft och knä. Jag har aldrig gjort mig illa med hundarna. Ingen av dem har någonsin lyckats fälla mig. Det här var olyckligt. Dessutom ser jag det som ett nederlag. Visst, det var halkigt och Solo ryckte. Men jag gillar inte tanken på att min hund har dragit omkull mig. Nu gäller det att gå försiktigt eller att skaffa broddar. För Solo är och kommer nog att vara en oberäknelig hund ett bra tag till...

De andra två är helt otroliga. Fast de är vinthundar (=full fart framåt) kan de när är kopplade hantera att busa om man ger dem tillstånd. Medan de busar runt, så långt som kopplet tillåter (5m) har de full koll på mig som håller i kopplet i andra änden. Det kallar jag meta-kognition!! Eller simultan-kapacitet :-)



Mellon och Solo älskar att busa med pinne när det är lösa på fotbollsplanen.


-